Bland de många vattenbruksarterna tycks ål ha en stark potential för vidare utveckling i Asien. Ålar är högt värderade odlade arter på grund av sina högt marknadspris, hög avkastning, hög överlevnadsgrad och välstuderad patologi. Av de 19 anguillaarter, den japanska ålen (Anguilla japonica) och den europeiska ålen (Anguilla anguilla) är de viktigaste i Östasien (främst Japan, Taiwan och Kina) och Europa (främst Italien och Nederländerna). Total ålproduktion 1998 var 222 547 ton och värderat till 1,3 miljarder USD (FAO, 2000). Den japanska ålen redogör för cirka 80 procent av den totala ålproduktionen och cirka 60 procent av den totala konsumtionen i Japan.
Ålproduktionen i Japan har minskat med nästan 40 procent det senaste decenniet från 38 885ton 1990 till 22 836 ton 1999. Däremot har ålkonsumtionen i Japan har stadigt ökat från 104 460 ton 1990 till 129 794 ton i 1999 (Satoh et al., 2001). Skillnaden mellan konsumtionen och produktionen av ål i Japan fylls av import.
I Taiwan är ålvattenbruk en av de viktigaste vattenbruksnäringarna. Dearter som odlas är främst den japanska ålen. Taiwan var tidigare den största leverantören av ål till den japanska marknaden. Före 1987 försörjde Taiwan mer än 90 procent av japanerna årlig import. 1993 exporterade Taiwan 49 547 ton till Japan och minskade sedan årligen sedan dess. 1999 sjönk ål som exporterades till Japan till 8765 ton, vilket endast var 6,80 procent av den totala konsumtionen på den japanska marknaden. taiwanesisk ål vattenbruket, liksom sin japanska motsvarighet, har nått sin tillväxttopp och har gått in i en period av nedgång (Liao, 1999, 2001).
Nedgången i ålproduktionen i Taiwan har främst orsakats av ökningen av ålvattenbruket i Kina och den åtföljande ökningen av priset på glasål. Ålens vattenbruk i Kina har växt på grund av relativt billig arbetskraft och det tekniska och finansiella stöd från taiwanesiska och japanska investerare. Ålens vattenbruksområde i Kina har spred sig från Fu-Chien-provinsens kust till Kuang-Tung och andra norra provinser (Shi et al., 1999). Kinas ålexport har ökat avsevärt från 3,55 procent 1985 till 73,39 procent 1999 av den totala ålimporten i Japan (tabell 1). Dess totala produktion är mycket högre än den sammanlagda produktionen från alla andra asiatiska länder.
Taiwan, Japan och Kina bidrar till mer än 85,00 procent av den totala världsproduktionen samt konsumtion. Dessutom konkurrerar ålvattenbruket i dessa länder hårt på den japanska marknaden. Förskjutningen av konkurrenskraften för ålvattenbruket i Taiwan, Japan och Kina påverkar inte bara vinsten av ålproduktionen utan påverkar också den ekonomiska utvecklingen i de inblandade länderna (Chou och Lee, 1993). Därför Regeringen och industrin måste vara beredda på en sådan förändring av konkurrenskraften.
Även om den inhemska resurskostnadsmetoden (DRC) har använts i stor utsträckning ianalys av jordbruksråvarors konkurrenskraft har endast ett fåtal studier gjorts utförs på fiskeriprodukter på grund av svårigheter med att samla in tillförlitliga data (Ling et al., 1999). Syftet med denna forskning är att använda begreppen alternativkostnad och komparativ fördelsteori för att undersöka konkurrenskraften hos ålvattenbruket i Taiwan, Japan och Kina.
Resultaten av att använda NPP och DRC för att bedöma konkurrenskraften visar att kinesernaål vattenbruk har konkurrensfördelar gentemot sina motsvarigheter i Taiwan ochJapan. Enligt resultaten från Lee et al. (i press), när framgångsrik larvuppfödning är uppnåtts kommer värdet på DRC-indexen att ändras när fröpriserna ändras. Använder sig av den genomsnittliga produktionskostnaden under perioden 1995 – 1999 som grund, kommer DRC-indexen att bli {{0}}.35 –0.77, 0.52– 1.15 och 0.29– 0.50 i Taiwan, Japan respektive Kina , vilket skulle vara lägre än deras nuvarande DRC-index. Eftersom frökostnaden bidrar till en stor del av den totala produktionskostnaden inom ålvattenbruk, om Japan och Taiwan vill återfå konkurrenskraften inom ålvattenbruket kommer de att behöva utvecklas tekniskt framsteg inom artificiell förökning.
